Norge here I come.

Nu åker jag på kryssning och är borta till Fredag.

Häng inte er under tiden är ni snälla.

Titta som Annica ser ut.
Hon har blivit mulatt.

Jag ville inte se ut som en blekfis bredvid henne på båten, därför handlade jag brun-utan-sol igår.

Men vet ni vad?

Istället för en brun, vacker solbränna, ser jag nu ut som en dalmantin. En brunprickig dalmatin. Eller orangea prickar är det nog faktiskt.

Inte så läckert...

Louise har skaffat pojkvän, han heter Jens-Bertil.

På bilden ser vi Louises lillebror hålla om snyggingen.

Jens-Bertil är den perfekta pojkvännen för Louise. Han sitter tyst och lyssnar när Louise babblar på i timmar.
Jens-Bertil klagar aldrig, han brukar faktiskt aldrig säga något överhuvudtaget. 
Dessutom låter han henne göra precis som hon vill, som en riktigt karl.
Vi får inte glömma att han har världens sexigaste kropp också.

Jag är glad för hennes skull. Jag visste att hon skulle hitta någon till slut.

Sen att det är en uppblåsbar docka behöver vi aldrig berätta för min blonda kompis Louise.

Vill ni veta en rolig sak?

Om man lägger in en baconskiva i microvågsugnen och värmer i 5 sekunder så börjar micron brinna.

Det upptäckte Egoina på jobbet idag och gjorde genast om det 5 gånger bara för att se att det hände varje gång. Hysteriskt roligt.

Chefen tyckte dock inte det var lika kul.

Allt filmades och jag var så sjukt mega skitnervös.

Men nu ska vi vara positiva:

1) Jag svimmade inte.
2) Jag dog inte.
3) Ingen skrattade så att jag hörde.
4) Jag fick världens applåd.
5) Det var skitmodigt.
6) Jag går i trean och försvinner snart från skolan.

Förresten, glöm att ni ska få se någon youtube film. Jag bjuder på mig själv mycket redan som det är.

Ikväll är det årets första studentfest.
Spännande.

Jag har laddat upp rejält.

Jag har....

1) Skaffat äckligt vin.
2) Köpt en skit het klänning.
3) Rånat sparkontot på pengar.
4) Rakat mig under armarna.

Jag är redo folkens. Jag är redo.

Louise skickar ett sms:

"Tycker du att jag ser ut som en häxa?"

Jag skickar tillbaka:

"Ja."

Ibland förstår jag mig inte på henne. Men vad ska man säga, Louise är Louise.

Två tjejer i min klass har ett projektarbete om "Handikappade i arbetslivet."

Igår delade de ut en enkät till dem som var intresserade. Egoina fyllde entusiastiskt i enkäten. Ni får ett smakprov på mitt svar på en av frågorna:

Har du någonsin arbetat med en förståndshandikappad person?

Ja. Jag arbetar med min chef varje helg. Dessutom arbetade jag med Louise hela sommaren.

Jonas: Egoina, ska vi gå och häfta ihop papperna nu?
Egoina: Ja, vad bra. Då blir de häftiga.
Jonas: Asså Egoina, du är inte ens rolig.
Egoina: Nej. Men jag är häftig. hahaha. häftig. haha.
Jonas: Asså, bara sluta.
Egoina: Okej. Men det är häftigt.

Vilken jävla skit dag.

Jag vaknade 20 minuter innan provet och hann inte äta något.
Därför fick alla höra hur min mage pratade under provet.

Synd att den inte sa något i stil med vad som hände under Berlinkrisen.

Lite scary är det. Men när man har en cool blogg som jag har får man vänja sig vid att man blir lite kändis.

Tecken på att jag är kändis är:

1) Att jag blev noga granskad när jag handlade sist och när jag skulle gå säger kassörskan: "Hejdå Egoina."
2) Att två tjejer hoppade på mig när jag var ute och skrek: "Egoina, vi älskar dig"
3) Att ibland när jag träffar en person för första gången säger hon att hon redan vet vem jag är.
4) Att en person stod utanför Burger King med penna och papper sist jag jobbade och väntade på att jag skulle sluta så att hon kunde få en autograf.
5) Att någon kommenterade "Där är ju Egoina" när min kompis lade ut klassfotot på sin blogg.
6) Att mina vänner blir rekommenderade av deras vänner att läsa den fantastiska Egoinas blogg.
7) Att det står ett gäng människor utanför mitt fönster hela dagarna och tar bilder.
8) Att mitt namn står på första sidan i tidningen varje dag.
9) Att jag blir erbjuden roller i hollywoodfilmer hela tiden.

Dagen blev precis lite bättre.
Jag har nämligen vunnit en kryssning för 2 till Oslo. Wihoo.

Det ska bli roligt. Ända regeln är att jag måste ha med mig någon över 20 år som kan hålla mig i handen.
Jag ska fråga Emil.

Slampan Louise har också vunnit en resa. Så det blir jag, Emil, Louise och personen hon släpar med sig.
Lovely.

Havet och parasolldrinkar here I come.

Sjukgymnast: Du har gått hit ganska länge nu och övningarna vi har gjort har inte hjälpt.
Egoina: Nej. Jag vet.
Sjukgymnast: Eftersom du inte blir bättre är det kanske ingen mening med att du kommer hit mer.
Egoina: Men.. Vi kan ju försöka lite till. Det blir ju bättre till slut?
Sjukgymnast: Jag är inte så säker på det..
Egoina: Va?
Sjukgymnast: Ja.. Jag vet faktiskt inte vad som är fel på dig.
Egoina: Ursäkta? Du menar alltså att jag har gått hit i ett halvår, betalat flera tusen kronor utan att du har en aning om vad du sysslar med? Du menar att du bara har låtsas veta vad som är fel på mig?
Sjukgymnast: Jag.. ehhh.. emm..
Egoina: Jävla slampa. Jävla idiot-psykopat-fitt-kan-ingenting-sjukgymnast.
Sjukgymnast: Jag är ledsen.
Egoina: Vad tror du jag är din inkompetenta idiot?

Egoina tar vasen i fönstret, kastar på sjukgymnasten och går och hämtar sin handväska. Där plockar hon upp en kniv som hon sakta slaktar sin sjukgymnast med. Sedan skriver hon: "Så går det när man ger upp" med blod på den vita sjukhusväggen och går därifrån.

Haha, detta är ju bara FÖR roligt.

Ni minns Peter (personen som har kommenterat min blogg i 4 olika namn. Länk HÄR) han kallar sig nu för Börje och Bullen Bengt.
Han har även lämnat en kommentar anonymt.

Antingen har den här personen absolut inget bättre för sig om dagarna eller så är han djupt schizofren.

Det finns en katt som brukar gå runt utanför Emil. Den är jätte gosig och så söt att man bara vill äta upp den.

Egoina: Kan vi inte ta med den hem till dig?
Emil: Nej.
Egoina: Jo. Kom igen snälla.
Emil: Nej.
Egoina: Varför inte?
Emil: Vi kan inte bara ta med någon annans katt hem.
Egoina: Joho.

När Emil sover ska jag hämta upp katten.
Vi ska leka roliga lekar jag och katten:

Katt i frysen, Cirkuskatten, Stålkatten, Katt i diskmaskin och min favorit, den dykande katten.

Jag ringde nyss till Burger King för att få reda på när jag ska jobba nästa gång.

Tydligen ska jag jobba lördagen den 27.
Emils födelsedag, och den enda dagen jag har tagit ledigt på.

Det gör mig en smula irriterad.
Eller... Arg är nog ett bättre ord.

Jag ser framför mig hur min chef sitter och skriver ihop schemat.
Han gnuggar geniknölarna och tänker "Hur ska jag göra mina anställda så missnöjda som möjligt?"

Sedan går han igenom sin pappershög med önskemål om ledighet och tänker: "Jasså, Egoina vill vara ledig den 27 oktober. Haha, det trodde hon. Jag ska sätta upp ett extra långt arbetspass på henne bara för det."

Sedan läser han Julias lapp där det står att hon vill jobba extra mycket under höstlovet och tänker: "Haha, bara för det ska hon inte få jobba alls. Hoho, jag är chef, jag är cool och jag gör som jag vill."

Maktkåt och galen sitter min chef där och anstränger sig till sitt yttersta för att göra schemat så dåligt som möjligt för oss alla.

Och han lyckas. Trumvirvel.

Jag älskar Burger King.

Det finns en person som hatar min blogg så mycket att han har slängt iväg 4 mindre trevliga kommentarer. Men gissa vad? Han har skrivit alla kommentarerna i olika namn.

Peter, Sara, Robert och Kristoffer.

Hur vet jag då att det är en person?

Jo, kommentarerna kommer från samma ip-adress.
Ajdå.. busted.

Visst är det tragiskt att lille Peter (vi kallar honom Peter) har suttit där en lördagskväll, surfat in på min blogg och kommenterat 4 olika inlägg med olika namn. Det är sött att Peter har slösat så mycket energi och till och med låtsas att han var 3 andra personer bara för att försöka göra mig ledsen. Peter är en tragisk liten figur.

Men det kan också vara så att vännerna, Peter, Sara, Robert och Kristoffer ägnade sin lördagskväll åt att sitta framför samma dator och kommentera olika inlägg på min blogg.

Först var det Peters tur. Peter skrev något elakt och de andra 3 ojade. (ojade är när man skriker: oj oj oj)

Sedan var det Saras tur och Sara kom på något som var ännu fyndigare än det Peter hade skrivit och de 4 vännerna skrattade så att de fick kramp i magen.

Vad ska då Robert skriva? Stackars lille Robert ville skriva något ännu roligare än det Sara hade skrivit. Han kliade sig i huvudet och tänkte det hårdaste han kunde och plötsligt kom han på något kul att skriva.

De 4 vännerna hade det verkligen mycket festligt där framför datorn.

Sedan var det Kristoffers tur och det han skrev var så kul att de skrattade så att ögonen ploppade ut.

Sött. Verkligen sött.
Jag är smickrad över att jag tar upp så stor plats i människors liv.

Och ni, Peter, Sara, Kristoffer och Robert (eller bara Peter) borde vara smickrade över att jag skrev ett sånt här jävla långt inlägg till er.

Det har legat en komihåg-lapp på mitt skrivbord i 2 veckor nu.
På lappen står det "Present till Louise!".
Anledningen till det är att Louise fyller år och hon ska ha fest idag.

När jag var i stan idag gick jag förbi ett fönster med bilder på hus som är till salu.

Jag fastnade för ett speciellt hus.
Anledningen till det är att det hade varit mycket festligt att berätta för en engelsman att man bor på Fagottstigen.

Fast i och för sig är det lika roligt att bo på Bögatan i Göteborg, Storöv vägen i Rydebäck eller Rökulla gatan i Helsingborg.

Det finns högtider man firar och sen finns det högtider man inte firar.

Kanelbullens dag är en sådan dag man firar.

Sen är det kanske lite sisådär med julafton och födelsedagar. Det är inget man behöver hänga upp sig i.

Det viktigaste är att vi får i oss en kanelbulle idag.

Idag var det sista teorilektionen på körskolan. Sorgligt.

Nu kommer jag aldrig mer tvingas genomlida timmars långa lektioner med "Yes box" i varannan mening.

Jag firade med hallonpaj.

Jag tänkte ta upp ett annat ord jag hatar, nämligen "hitintills".

Tydligen är det förbaskade ordet verkligen ett riktigt ord. Jag har alltid trott att det var en annan form för "hittills", men nej minsann. Det är ett riktigt ord.

Det skär sig i mina öron när jag hör någon säga det. Det låter fel, fel, fel.
Och jag vill säga till den jävla idioten att det heter hittills och inget annat.

Men så får jag inte säga. För jag upprepar, hitintills är ett riktigt ord. Tro det eller ej.

Hursomhelst hatar jag det, precis som jag hatar "Yesbox", "Annars då?" och "Att slå en sjua".

Hade jag varit drottning över detta vackra land eller haft politiskt inflytande, hade jag infört någon form av bestraffning för de som misshandlar språket enligt min uppfattning. 

Vi pratar om dödsstraff och massa andra häftiga tortyrmetoder för att få människan att hålla tungan rätt i mun.

Det hade varit festligt.

Rösta på mig i nästa riksdagsval!

"I vanligt tal så betyder "med en nypa salt" att man ska vara en aning skeptisk till ett påstående och att det inte ska tros på blint."

Det har alltså ingenting med matlagning att göra.


Jag vill klargöra att det mesta som skrivs här i min blogg inte ska tas super-seriöst.
Här på bloggen är jag Egoina som lever i en bubbla.

Passar inte det ber jag er att sluta läsa min blogg.
Det finns det faktiskt massor med superseriösa dödstråkiga bloggar där ute som ni kan läsa, så slösa ingen tid på mig.

Det är en skit bra dag idag.

Jag är trött.
Försov mig en halvtimme till skolan.
När jag kom till skolan var lektionen inställd.
Sen var två lektioner efter det också inställda.
Alltså kunde jag sovit fyra timmar längre.
Jag är hungrig.
Har inga pengar.
Har inte gjort läxan.
Prov på onsdag.